• Hem
• Aktuellt
• Livet
• Buddhism
• VBV
• Övningar
• Fotogalleri
• Visdomsord
• Mantror
• Källor

Inspirerat och taget från METTA SUTTA, en av texterna i Dhammapada och från Crystal Mirror IV, Opening to Dharma av Tarthang Tulku, översatt av Viryabodhi.

Lika starkt som en moder, som kanske riskerar sitt liv, håller av sitt barn, sitt enda barn, utveckla en obegränsad omsorg inför alla varelser. Utveckla metta till alla i hela världen, oberoende av åsikter, värderingar, gärningar, ursprung eller religion.

Metta är som solen och solstrålar, alla och överallt, får ljuset och värmen, oberoende vem man är, vad man tycker eller vad man har gjort. I hjärtat finns det värme och medkänsla som metta fritt uppstår ifrån. Om vi tar vara på den och denna kunskap, detta ljus, utsträcker vi metta till andra.

Just nu, i denna stund, har vi redan en stor möjlighet. Använd vad du än har och är, vad som än händer, upp eller ned, använd tillfället till att lära dig av denna upplevelse, och bli mer medveten. Då kommer du oupphörligen att bli alltmer öppen inför att uppskatta allt det du redan har.

. Hem . Buddhism . Min väg till Dharma

AVALOKITESHVARA och DALAI LAMA (infälld)

MIN VÄG TILL DHARMA

I maj 2007 höll jag ett anförande inför en liten grupp mitror som också studerar Dharma. Talet som jag själv hade valt handlade om "Min väg till Dharma". Förberedelserna fick mig också att reflektera och tydliggöra varför Dharma kändes rätt för mig:

Efter hjärnblödningen blev Dalai Lama en stor förebild i mitt liv. Dalai Lama "lever som han lär", på ett självklart sätt visar och förkroppsligar han ovillkorlig kärlek och medkänsla. Dalai Lama har t.ex. sagt att hans bästa vänner är kineserna för att de lär honom så mycket. Han har också sagt att alla religioner är bra, för samtliga lär ut kärlek. I samtliga religioner finns det en "gyllene regel" som t.ex. i kristendomen formuleras "älska din nästa..." och som också genomsyrar hela buddismen.

Jag har en staty av Avalokiteshvara (medkänslans Buddha) på mitt rum. Har alltid gensvarat starkt inför det den står för. Nyligen fick jag veta att tibetaner tror att Dalai Lama är den 14:e inkarnationen av Avalokiteshvara. Det gick en rysning av välbehag genom mig när jag hörde det. Dalai Lama har fått frågan vilken religion han tillhör och svarat: "Min religion är vänlighet" och han har också sagt "Jag är inte intresserad att propagera buddhism, jag är intresserad av att tala om mänskliga värderingar".

Avalokiteshvaras mantra: "Om Mani Padme Hum".

Innan jag fastnade för VBV och undersökte olika religioner verkade man i buddhismen ha trovärdiga förklaringar till hur livet och världen fungerar. I en berättelse om Buddha sägs att han sa att man ska testa läran för att förvissa sig om att den är riktig, precis som en guldsmed som provar att det är riktigt guld han ska arbeta med.

I ett citat från Teosofiska Kompaniets hemsida säger man att Buddha har sagt; "jag har inte lärt er att tro detta bara för att ni hört det, utan när ni tror utifrån ert eget medvetande och förståelse då skall ni alltid handla därefter". Senare fick jag höra följande berättelse som handlar om Buddha och Shariputra (en av hans främsta elever som också blev upplyst). Buddha berättade att det förhöll sig på visst sätt och att det stämde för han hade själv varit med om det. Shariputra sa att han inte kunde vara säker på att det stämde för han hade inte varit med om det själv. Bra, sa Buddha, för att vara säker på att det stämmer måste du ha upplevt det själv. "Tro inte på någon, inte ens på mig". Allt detta passar så bra in på vad jag länge har tyckt och trott, även långt innan jag fick hjärnblödningen.

Ganska snart efter jag hörde talas om buddhismen förstod jag att det vanligaste sättet att komma i kontakt med den var genom meditation. För mig var det inte alls så, meditation hade jag inte ens tänkt på. Det jag läste och studerade om vad buddhism sa (och fortfarande gör varje dag) övertygade mig om att det som buddhismen säger om hur livet fungerar och hur världen ser ut verkar vara riktigt. Nu, över tio år efter hjärnblödning, har jag accepterat att livet är oförståeligt och ett mysterium. Inte ens Buddha ville eller kunde svara på allt. Det är mer en känsla och intuition för mig att det Dharma säger stämmer och är sant, egentligen inte en intellektuell förståelse. Jag avslutade mitt anförande med att citera Dilgo Khyentse Rinpoche "Var som jorden, som inte diskriminerar någon, oberoende av ras, kön, religion, nationalitet, åsikter".

Mina meditationsupplevelser i början av 2006 var väldigt njutningsfyllda. Under påskretreaten 2006 gav jag mig riktigt hän och hoppades att få uppleva ännu mer njutning. Istället vändes det, den väldigt starka njutningsfyllda positiva känslan förbyttes tvärt till en negativ. Mer om detta längre fram under "Min upplevelse av Dhyana". Nu, i december 2007, är det svårt att koncentrera sig och fokusera, de är allt annat än njutbara. Kan bara konstatera att det som buddhismen säger (att allt förändras) stämmer alltför väl. Just nu arbetar jag med "De fem klassiska hindren", känner att det femte hindret passar bra in på mig; "Ingen klar intention, svag motivation. Cynism, nihilism, ingen mening eller mål, ingen idé att anstränga sig, tror inte man kan förändras/utvecklas, vill inte ta ansvar". Som alla förstår har jag en del att jobba med.

Att vara "medveten och uppmärksam" i vardagen tycker jag är svårt att tillämpa. Jag vet i teorin hur man ska göra, har bra förebilder nära mig (Viryabodhi), men ändå faller jag tillbaka till mitt gamla beteende hela tiden. De etiska föreskrifterna tycker jag går ganska bra att följa, förutom "talet". Där känner jag varje dag att jag kan göra mycket bättre. Jag ljuger och skvallrar inte men att tala "vänligt, hjälpsamt, behagligt och harmoniskt" gör jag inte automatiskt. Har tagit med detta därför jag vill visa att vägen inte alltid leder uppåt och framåt. Som det känns nu för mig går det bakåt och dessutom lutar den kraftigt neråt.

 

 

 

 

Jöran Briding 2008