• Hem
• Aktuellt
• Livet
• Buddhism
• VBV
• Övningar
• Fotogalleri
• Visdomsord
• Mantror
• Källor

Inspirerat och taget från METTA SUTTA, en av texterna i Dhammapada och från Crystal Mirror IV, Opening to Dharma av Tarthang Tulku, översatt av Viryabodhi.

Lika starkt som en moder, som kanske riskerar sitt liv, håller av sitt barn, sitt enda barn, utveckla en obegränsad omsorg inför alla varelser. Utveckla metta till alla i hela världen, oberoende av åsikter, värderingar, gärningar, ursprung eller religion.

Metta är som solen och solstrålar, alla och överallt, får ljuset och värmen, oberoende vem man är, vad man tycker eller vad man har gjort. I hjärtat finns det värme och medkänsla som metta fritt uppstår ifrån. Om vi tar vara på den och denna kunskap, detta ljus, utsträcker vi metta till andra.

Just nu, i denna stund, har vi redan en stor möjlighet. Använd vad du än har och är, vad som än händer, upp eller ned, använd tillfället till att lära dig av denna upplevelse, och bli mer medveten. Då kommer du oupphörligen att bli alltmer öppen inför att uppskatta allt det du redan har.

. Hem . Buddhism . Min upplevelse av Dhyana, sida 1

MIN UPPLEVELSE AV DHYANA ELLER DJUPA MEDITATIVA TILLSTÅND

Den här beskrivningen av dhyana-tillstånden är relativt detaljerad. Jag har valt att redogöra för dessa tillstånd så noggrant, eftersom de i mångt och mycket överensstämmer med mina egna upplevelser. Efter min hemska upplevelse under påskretreaten 2006 tipsade Viryabodhi mig om Ayya Khemas bok, som jag hämtat beskrivningen ur. Före påskretreaten 2006 hade jag många njutningsfyllda upplevelser, det hände under nästan varje meditation, speciellt om jag gjorde "Metta Bhavana". Hade också flera upplevelser på centret. Det kändes som om att det var någonting som kom utifrån, samtidigt som jag upplevde att det kom från mig själv. Känslan fyllde hela min kropp och även mitt sinne. Man kan likna det med känslan inför nära förestående sexuell aktivitet. Fast den här var mer djupgående, kraftig och inte lika flyktig. Jag fick hjärtklappning, det pirrade i kroppen, kände mig helt uppfylld och upprymd. Människor och ljud runt omkring mig noterade jag bara, inte mycket mer. Ljuden blev dämpade och avlägsna. Man kan likna det med när man får lock i öronen under en flyglandning. Upplevelserna var så njutningsfyllda att jag bara ville ha mer och mer, ville aldrig att de skulle sluta.

Under en retreat är ju förhållandena ideala, så jag tänkte att under påskretreaten ska jag verkligen hänge mig och bara låta det överskölja mig. Den andra kvällen under en Puja (vördnadsritual) kände jag förstadierna av upplevelsen (jag har aldrig känt så under en Puja, varken före eller efter). Efter pujan kunde de som ville, stanna kvar och meditera. Det var jag och några till som stannade kvar, snart gick de och jag var ensam i lokalen. När jag efteråt läste beskrivningen av dhyana i boken av Ayya Khema förstod jag att det var sådana upplevelser jag hade haft (hon beskriver totalt åtta stadier). Eftersom hennes beskrivning överensstämmer nästan exakt med min upplevelse förstår jag att jag hade kommit till slutet av tredje stadiet. Då är det meningen att man ska släppa ”jaget". (Det var förstås först efteråt jag räknade ut att det måste förhålla sig så).

Det var då den väldigt njutningsfyllda upplevelsen jag hade, tvärt, blev någonting hemskt och skrämmande. Allt som jag tidigare har beskrivit om hur upplevelsen uppfyllde min kropp hade jag även nu, fast nu var jag helt uppfylld av rädsla. Jag slutade förstås meditera direkt, reste mig upp och försökte tänka på något annat, det gick inte. Det extremt skrämmande bara fortsatte, jag släckte de brinnande ljusen, men den hemska känslan fanns fortfarande kvar. Gick till mitt rum, då avtog det hemska, men känslan var inte helt borta. Somnade tack vare en sömntablett. Dagen efter avbröt jag retreaten och åkte hem. Direkt efter den otäcka upplevelsen mediterade jag inte på några veckor. När jag sedan tog upp meditationspraktiken igen har det fungerat väldigt dåligt.

"Det finns flera dhyana steg, som representerar ett gradvis fördjupat medvetande. De är oerhört sällhetsfyllda och sällheten är vår psykofysiska organisms reaktion på den djupa försjunkenheten. I de första stegen är man lycklig på ett stillsamt sätt - genom att vara sig själv, att göra vad man gör. Det förekommer en del tankeverksamhet, men den stör inte meditationen och man bara sitter där, lycklig och förnöjd. Emellanåt kan man genomilas av en stark hänförelse. Man upplever också ett intensivt välbehag. I de senare stadierna känner man knappt att man har någon kropp, man förlorar sig helt i den meditativa försjunkenheten och börjar få en föraning om den gränslösa klarhetens sällhetsfyllda möjligheter. På slutet förbleknar även sällheten. Det enda som existerar är ett tillstånd av frid, mer njutbar än någon konventionell njutning. Man befinner sig i fullständig harmoni och balans. Själva förnimmelsen att vara ett jag, ett subjekt, tunnas ut tills den nästan helt försvinner.

Vi består inte av ett enhetligt jag. Vi, består av en samling löst hopfogade jag, som hålls samman av en vag jagkänsla och dessa är ofta i konflikt med varandra. För att komma någon vart på den andliga vägen måste vi smälta ihop dessa olika jag till en mer harmonisk integrerad helhet. De flesta kan uppnå de första stadierna men det finns människor som har upplevt alla. En av de faktorer som hindrar oss från att uppleva dhyana tillstånd är våra vanemässiga negativa känslor, begär, vrede, irritation, svartsjuka och så vidare. Metta bhavana är en meditation som är utformad för att omvandla dessa. När man upplever dhyana kommer de fem hindren (begär, illvilja, slöhet och rastlöshet och tvivel) inte vara helt borta, däremot kommer de att finnas kvar i bakgrunden. Alla som lär sig meditera (och även erfarna meditatörer) upplever distraktioner som kan upplevas som störande i meditationen.”

Jöran Briding 2009