Inspirerat och taget från METTA SUTTA, en av texterna i Dhammapada och från Crystal Mirror IV, Opening to Dharma av Tarthang Tulku, översatt av Viryabodhi.
Dhammapada är en av de viktigaste textsamlingarna i Palikanon. Pali är ett fornindiskt språk. Metta = kärleksfull vänlighet (allomfattande och ovillkorlig). Sutta = berättelse/text. Dharma = lära/sanning. För en längre version av Metta Sutta se under Buddhism.
Lika starkt som en moder, som kanske riskerar sitt liv,
håller av sitt barn, sitt enda barn, utveckla en obegränsad
omsorg inför alla varelser. Utveckla metta till alla i hela världen, oberoende av åsikter, värderingar, gärningar, ursprung eller religion.
Metta är som solen och solstrålar, alla och överallt, får ljuset och värmen, oberoende vem man är, vad man tycker eller vad man har gjort. I hjärtat finns det värme och medkänsla som metta fritt uppstår ifrån. Om vi tar vara på den och denna kunskap, detta ljus, utsträcker vi metta till andra.
Just nu, i denna stund, har vi redan en stor möjlighet. Använd vad du än har och är, vad som än händer, upp eller ned, använd tillfället till att lära dig av denna upplevelse, och bli mer medveten. Då kommer du oupphörligen att bli alltmer öppen inför att uppskatta allt det du redan har.
. Hem . Buddhism . Icke-Jag (Anatta)
Anatta
Buddhismen brukar ibland beskrivas som läran om anatta, som helt enkelt betyder "inget själv ". Det uråldriga pali-ordet atta kan översättas i flera olika betydelser, och ingen av dem är identiskt med själsbegreppet i kristendomen och de andra monoteistiska religionerna. Det är därför en grov förenkling att säga att buddhismen förnekar existensen av en själ. Den buddhistiska filosofin förnekar att det skulle förekomma ett beständigt "jag" och pekar ut jaget som orsaken till de villfarelser som bland annat binder oss vid samsara, det här livets kretslopp. Den buddhistiska religionen tar avstånd från att den hinduistiska "jaget-själen" skulle återfödas och säger ingenting heller om den själ som kristna, muslimer, judar och andra tror på.1
Den buddhistiska läran om anatta (sanskrit: anatman) tolkas ibland tyvärr i termer som att den står för förgörelse och självförnekande. Den är då väldigt attraktiv för människor som vill uttrycka sitt eget självhat. En hel del människor verkar ha denna typ av attityd, en fascination över att ”anatman” doktrinen förnekar livet. Men tanken att läran om ”inget själv” förklarar att livet som värdelöst, meningslöst och i princip obefintligt, är helt enkelt inte buddhistisk. Anatman doktrinen kan också användas som ett sätt att undvika ett personligt ansvar. Något man bestämmer att göra, särskilt på ett energisk eller helhjärtade sätt blir ett uttryck av sitt ego och därmed misstänkt. Återigen, detta är en felaktig uppfattning.
Anatta refererar till frånvaro av en betydande och permanent punkt eller ställe för en upplevelse. Sangarakshita: ”Det där fasta permanenta självet eller egot eller själen, finns inte. Det bästa är att försöka glömma bort det.”
Detta kan tyckas självklart, men det var tydligen inte självklart för alla på Buddhas tid. Man förstår inte vad som menas med anatman eller anatta om man inte förstår uppfattningen om jaget och att det är den uppfattningen Buddha förnekade. Det framgår av de sammanhang där ordet anatta eller anatman förekommer i de buddhistiska skrifterna, att Buddha ville förhindra den samtida brahmanistiska idén om ett permanent, oföränderligt själv.
Buddha lärde inte ut att inget själv inte existerar, han lärde inte ut att vår erfarenhet av oss själva är en villfarelse, att vi egentligen inte är här alls. Buddha lärde inte ut att vi tror att vi är här, han lärde heller inte ut att tanken själv är en illusion. Däremot lärde Buddha ut att självet, det empiriska jaget, psyket, existerar men att det ständigt förändras och att det beror på den förändringen att jaget kan utvecklas och växa. Därför kan vi säga att syftet med hans undervisning i anatta inte är teoretisk utan praktisk. Buddhas anatta undervisning är inte avsedd att förneka existensen eller icke-existensen av ett jag. Avsikten är att ge människan en möjlighet att följa vägen.
För om det finns i oss element som inte är fast, oföränderligt eller permanent, då finns det inte heller tillväxt och ingen utveckling. Så Buddha påpekade att allt som vi upplever som jaget, allt det vi kallar jaget, det är ett tillstånd av ständig rörelse och förändring. Detta är vad Buddha menade med anatta. Det är alltså tänkt som en lösning på ett praktiskt problem, som syftar till att hjälpa oss att fullfölja arbetet med en högre utveckling av oss som individer.2
Vad som är sagt här kan också återfinnas i andra religioner (kristendom, islam och hinduism), men för det mesta inte med de här konkreta handledningarna. Mystiker, i alla religioner och i alla tider, har försökt uttrycka detta i sin religions termer men många utövare har funnit det svårt att ta till sig, att det inte finns något jag. Också kanske beroende på att förståelsen blev klar för mystikerna i plötsliga, tillfälliga uppenbarelser och därmed var extremt svår att beskriva.
Vi måste antingen acceptera att det Buddha säger är riktigt eller vänta till vi själva får insikt om att det är riktigt och det får vi när vår praktik och meditation växer sig starkare och blir en del av vårt medvetande. Det finns ett tredje alternativ också, att misstro. Men det leder oss inte någonstans, vi kommer att vara kvar på samma ställe som vi alltid varit och fortfarandet tro att vi är ett "jag". Det sista är väldigt olyckligt, därför vi kommer att se oss separerade från världen. Ibland ser man på det som finns omkring sig med ogillande ögon och tycker att man är alienerad från världen. När man istället borde inse att man är en del av världen.
Vi måste förstå att själen och kroppen är separerade, är beroende av varandra men inte identiska. Den andra är att allting som uppstår, av naturliga orsaker också försvinner. Den tredje är allting förändras. Orsak och verkan finns även här.3
1 Wikipedia
2 FWBO Training Course for Mitras. Year Two-Module 1. ("Know Your Mind" by Sangharakshita)
3 www.vbv.se
Jöran Briding 2010