Inspirerat och taget från METTA SUTTA, en av texterna i Dhammapada och från Crystal Mirror IV, Opening to Dharma av Tarthang Tulku, översatt av Viryabodhi.
Dhammapada är en av de viktigaste textsamlingarna i Palikanon. Pali är ett fornindiskt språk. Metta = kärleksfull vänlighet (allomfattande och ovillkorlig). Sutta = berättelse/text. Dharma = lära/sanning. För en längre version av Metta Sutta se under Buddhism.
Lika starkt som en moder, som kanske riskerar sitt liv,
håller av sitt barn, sitt enda barn, utveckla en obegränsad
omsorg inför alla varelser. Utveckla metta till alla i hela världen, oberoende av åsikter, värderingar, gärningar, ursprung eller religion.
Metta är som solen och solstrålar, alla och överallt, får ljuset och värmen, oberoende vem man är, vad man tycker eller vad man har gjort. I hjärtat finns det värme och medkänsla som metta fritt uppstår ifrån. Om vi tar vara på den och denna kunskap, detta ljus, utsträcker vi metta till andra.
Just nu, i denna stund, har vi redan en stor möjlighet. Använd vad du än har och är, vad som än händer, upp eller ned, använd tillfället till att lära dig av denna upplevelse, och bli mer medveten. Då kommer du oupphörligen att bli alltmer öppen inför att uppskatta allt det du redan har.
. Hem . Buddhism . Dharma (kort)
Taget och inspirerat från "Essential Sangharakshita" av Karen Stout (Vidyadevi), "Några fakta om buddhismen" av Gunnar Gällmo, www.dhamma.se av Kerstin Jönhagen, www.vbv.se samt material från Ratnaguna.
”Dhamma” = pali / ”Dharma” =sanskrit och betyder sanningen, läran eller undervisningen.
Enligt Buddha är allt som bidrar till ens andliga utveckling dharma.
I Dharma finns bl.a. läran om Karma och Återfödelse, Anatta (icke-jag), Shunyata (tomhet) och Pratiya Samutpada (villkorlighet), som också är hela buddhismens grundprincip. De fyra ädla sanningarna och Den åttafaldiga vägen som innehåller etik, visdom och meditation. Om man uppnår Nirvana, som är slutmålet på den andliga vägen, är man befriad från begär, illvilja och okunnighet.
De fyra ädla sanningarna är det mest grundläggande i buddhismen – så grundläggande att de var det första Buddha tog upp när han undervisade den första gången. Samtidigt är de så avancerade att han, när han undervisade människor som inte hunnit lika långt som dessa, aldrig brukade gå in på dem utan att först ha förberett åhöraren med att tala om elementära moralfrågor (som sedan kom igen i den fjärde ädla sanningen).
(1) De fyra ädla sanningarna beskriver hur människorna, livet och världen fungerar; (2) Varför livet i den här världen ser ut som den gör och varför människorna och allt levande beter sig på ett visst sätt; (3) Att det finns något annat (Nirvana); (4) Att man kan komma till Nirvana om man följer Den ädla åttafaldiga vägen.
De fyra ädla sanningarna
Livet innehåller lidande/otillfredsställelse (dukkha).
Det finns en orsak till lidandet/otillfredsställelsen; begär och livstörst.
När begäret och livstörsten upphör, upphör också lidandet/otillfredsställelsen.
Den fjärde ädla sanningen förklarar att det finns en väg som leder till frihet från begär och livstörst; den ädla åttafaldiga vägen.
Den första ädla sanningen säger inte att allt är lidande, vilket ofta har påståtts av äldre författare som inte visste bättre, och dess värre även av senare skribenter som borde göra det. Riktigare översättning är "allt betingat är otillfredsställande". Översättningen innehåller två fel, dels av ”Dukkha” (se nedan en riktigare beskrivning), dels har ordet ”betingat” ej medtagits.
Fulländad vision eller förståelse – tillvarons natur
Fulländad känsla – förnuft och känsla i det andliga livet
Fulländat tal – idealet för mänsklig kommunikation
Fulländad handling – principerna för etik
Fulländad försörjning – det ideal samhället
Fulländad strävan – människans medvetna utveckling
Fulländat medvetande – nivåer av medvetenhet
Fulländad ”samadhi” – det högre medvetandet
Se också separata beskrivningar av de fyra ädla sanningarna och den ädla åttafaldiga vägen.
Buddhismen är en karta, och en karta är alltid en förenkling. Buddha avbildade inte alla detaljerna i terrängen, utan gav oss ett medel att själva hitta i den. I buddhistisk tradition, liksom i andra traditioner, är det inte alla som förstått detta, och många kommentatorer har ägnat större intresse åt de enskilda orden i Buddhas tal än åt att tänka efter vad han egentligen ville ha sagt, och hur det kan tillämpas i en annan tid och på en annan ort.
Det mest framträdande draget som skiljer Buddha från alla andra religiösa lärare är att han var en människa som inte kan förknippas med en Gud. Buddha var också den första i världshistorien, som lärde att man kan uppnå befrielse eller för att använda ett kristet begrepp "frälsning" oberoende av en yttre makt, och att det är varje enskild människa som själv måste utföra arbetet med att befria sig från lidandet/otillfredsställelsen eller konflikter i livet.
Grunden i Buddhas lära är att alla fenomen är sammansatta, föränderliga samt obeständiga och uppstår i ett ömsesidigt beroende och saknar därför en oberoende egennatur. Detta är hela buddhismens grundprincip, ”pratiya-samutpada” – det ömsesidiga beroendet. Ett annat sätt att utrycka det är att allting uppstår beroende på villkor (orsak och verkan) och att ingenting kan uppstå om det inte finns de rätta förutsättningarna. Ingenting kan skapas ur tomma intet.
Världen styrs enligt buddhismen inte av någon gudomlig plan, men det betyder inte heller att den styrs av slumpen. Buddhismen talar om orsak och verkan, enligt "naturlagar" som inte är lagar i juridisk bemärkelse - ingen har stiftat dem – men som inte heller är helt identiska med de generaliserade erfarenhetssatser som vi till vardags kallar "naturlagar". Naturvetenskapen vet inte allt och kommer förmodligen aldrig att göra det, därför att verkligheten är komplexare än mänsklighetens samlade tankekraft. Buddha lärde heller aldrig ut allt om världen. Han lärde inte ens ut allt han visste, utan bara en liten del - det han lärde ut sade han förhöll sig till det han visste som de blad som rymdes i handen till de blad som växte i hela den indiska regnskogen.
Nedan har jag skrivit lite mer om en del andra olika delar i Dharma som också är viktiga att försöka förstå och ta till sig om man vill komma närmare buddhismen.
Dukkha
Vanligen översatt till ”lidande”, som enligt vanligt svenskt språkbruk är ett mycket snävare begrepp och därför blir allvarligt missvisande, om det inte finns en förklaring. Kanske bättre är ”otillfredsställelse”, dukkha är allt som inte ger någon varaktig otillfredsställelse. Det gör inte heller smärta, lidande, frustration, missnöje, etc.
Enligt Buddha finns det sju olika sorters lidande.
Först kommer födelse. För modern är det förstås ett fysisk lidande. För fadern kan det vara emotionellt lidande. Men även för det nyfödda barnet, sägs det, är det en väldigt traumatiskt upplevelse.
För det andra, säger Buddha, är åldrande lidande. Fysisk svaghet, försämring av olika fysiska funktioner, senilitet och kanske svårast av allt att vara beroende av andra.
För det tredje är sjukdom lidande. Det är inte bara fysisk smärta som är lidande, det är också rädslan, hjälplösheten och frustrationen över den. Dagens medicinska vetenskap kan lindra smärtan men kan inte ta bort den fysiska försämringen.
Död är förstås lidande. Vi sörjer när någon i familjen dör; vi lider när någon kär till oss blir gammal, vars kropp och sinnen fungerar sämre och sämre; vi lider i vetskapen att våra kära en dag ska dö, och vi lider på grund av vår egen upplösning.
För det femte är tvingande kontakt med personer som vi ogillar också lidande. Det kan vara på jobbet men kanske ändå värre om det är någon i ens egen familj. Det kan också vara kontakt förhållanden i miljön vi inte tycker om, oljud, föroreningar, vädret, etc.
Att bli skild från någon vi tycker om är även det lidande.
Till slut, att inte uppnå ens mål eller önskningar kan också vara lidande. En del människor kan känna en livslång frustration eller bitterhet att inte kunna få det de önskar.
Karma och återfödelse
Det som håller samman det betingade livets kontinuitet är enligt buddhistisk uppfattning det som på sanskrit kallas karma. Inom buddhismen avses med karma den viljeimpuls som ligger bakom varje avsiktlig handling, och som psykiskt präglar den handlande mer eller mindre djupt. Karma är alltså enligt buddhismen inte själva handlingen utan avsikten bakom den (oavsiktliga handlingar skapar inte karma). Ordet karma täcker inte heller begreppsparet orsak och verkan, som man ibland kan få läsa, utan enbart orsaken.
Den som skapar karma är inte identisk med den som skördar, även om det sker inom samma fysiska liv. Den som skapar karma är inte heller en annan än den som skördar, även om det sker i ett annat fysiskt liv. Någon identitet finns inte, men väl en kontinuitet - både inom det enskilda fysiska livet och i hela kedjan av karmiskt sammanknutna liv.
Som vanligt bör betonas att den buddhistiska läran om orsak och verkan inte är en dogm att tro på, utan en formulering av tidigare buddhisters egna erfarenheter; en karta för att leta sig fram i terrängen, och som det är fullt tillåtet att pröva mot terrängen. Det bör också påpekas att karma enligt buddhistisk uppfattning är en av de faktorer som påverkar vårt liv, men inte den enda. Buddhismen förnekar inte inflytandet från yttre orsaker som klimat, arv och miljö. Det är också en grundläggande princip i buddhistisk filosofi att varje orsak får mer än en verkan, och varje verkan har mer än en orsak. Buddhismen söker alltså inte en ensam orsak till allt som är, och orsaksambanden uppfattas snarare som ett nät än som en kedja. Eftersom människan är en samhällsvarelse påverkar de olika individernas karma också varandra.
Enligt buddhistisk syn skapar en kallsinnighet inför andra människors lidande hos åskådaren dålig karma för denne. Inför en lidande medvarelse bör man, enligt buddhistisk syn, inte i första hand fråga sig vad denna gjort för att förtjäna sitt lidande – de orsakssambanden är så komplexa och fördolda att inte ens alla upplysta kan urskilja dem, och karma är som sagt inte det enda som skapar lidande. Det viktiga är hur man själv handlar gentemot den lidande. Uppriktig medkänsla och aktiv hjälp (efter förmåga) skapar god karma hos den handlande, kallsinnighet och passivitet skapar dålig. Buddhism är först och sist eget handlande.
Nedan följer några visdomsord som kan vara värt att reflektera över:
Klamra dig inte fast vid upplevelser, människor och ägodelar du har samlat på dig i det här livet, eftersom du snart ska lämna allting. Istället uppför dig på ett skickligt sätt, för därigenom skapar du en positiv karma vars resultat du tar med dig till nästa liv.
Eftersom en del av det du tänker, gör eller säger kommer som ett resultat av din karma, överensstämmer kanske inte resultatet med dina önskemål. Därför, var lugn, sansad och möt allting som händer dig med jämnmod.
En del av levnadsvillkoren i det här livet beror på resultatet av den karma du skapat i föregående liv, var därför nöjd med det du har.
Brahma viharorna
De fyra ”brahma viharorna” (upphöjda tillstånd)
1. ”Metta” (kärleksfull vänlighet, ovillkorlig och allomfattande)
Den högsta kärleken är den som omfattar alla förnimmande varelser och inte bara de som vi finner användbara, behagliga eller trevliga, oberoende av gärningar, ursprung, religion eller åsikter. Allt levande som finns i och på jorden, i vattnet eller i luften.
Kärlek, inte den sensuella eld som brinner, som bränner och plågar, som sårar mer än läker – som blossar upp nu, i nästa ögonblick släcks och som lämnar mer kyla och ensamhet än tidigare. Utan kärlek som ligger likt en mjuk men fast hand över de sjuka varelserna, oföränderlig i medkänsla, utan att svänga, likgiltig för vilket gensvar den möter.
Kärlek som är behagligt kylande för dem som brinner av lidande och passion, som är livgivande varm för dem som fryser i den kärlekslösa världens kyla. För dem vars hjärtan är tomma och förtorkade och som ropar med djupaste förtvivlan på hjälp.
Den högsta kärleken är den som av den Upplyste kallades ”hjärtats befrielse” och ”den finaste skönheten”.
2. ”Karuna” (medkänsla)
Världen lider. Men de flesta stänger öron och öron. De ser inte det lidande, otillfredsställelse eller smärta som oavbrutet strömmar genom livet. Deras egen lilla glädje eller sorg gör dem blinda och döva. De är begränsade av sin själviskhet och inskränkta i sitt hjärta. Insikten om den universella lagen om lidande är den verkliga grunden till vårt lidande; inte ett enstaka lidande.
Det är medkänsla som avlägsnar det stora, tunga hindret, öppnar dörren till frihet, gör det inskränkta hjärtat stort som världen. Medkänsla tar bort den förlamande tyngden från hjärtat. Ett hjärta fullt av medkänsla vacklar inte, det förblir oförändrat, lugnt och stilla.
Medkänsla gör att vi accepterar vårt eget liv genom att visa på andras liv som oftare är mycket hårdare och svårare än vårt eget.
3. ”Mudita” (deltagande glädje)
Glädjen i ditt liv kommer att öka när du gläds med andra över deras lycka som om den var din. Du kan själv öka sådan upplevelse av osjälvisk glädje genom att ge lycka åt andra genom glädje och tröst.
Har du märkt hur människors ansikten ändras och lyser av glädje i lyckliga stunder? Har du märkt hur glädje väcker människor till ädla handlingar som överskrider deras normala förmåga? Fyller inte sådana upplevelser ditt eget hjärta med osjälvisk glädje.
4. ”Upeksha” (jämnmod, sinnesjämvikt)
Sinnesjämvikt är ett balanserat, perfekt orubbligt sinne fast förankrat i insikt. Vi känner hur sinnet reagerar för lycka och sorg, glädje och förtvivlan, otillfredsställelse och tillfredsställelse, hopp och fruktan. Alla dessa känslor håller oss uppe och slår omkull oss.
Verklig sinnesjämvikt möter däremot alla dessa olika prövningar och förnyar sin styrka från inre källor. Den kommer att få denna motståndskraft och självförnyelse endast om den är grundad i insikt. Och vilken är naturen hos denna insikt? Den är klar förståelse av hur dessa förändringar i livet uppstår och av vår egen verkliga natur.
Vi måste förstå att de olika erfarenheter som vi går igenom är resultat från vår egen karma – våra handlingar i tanke, ord och gärningar – som formats i detta och i tidigare liv. Följaktligen kommer läran om karma att påverka oss så att vi befriar oss från karma, från dessa gärningar som åter och åter kastar oss i lidandet av att ständigt återfödas.
Den andra insikten om sinnesjämvikt är Buddhas lära om ”icke-jag”. Denna doktrin påvisar att i yttersta mening är handlingar inte utförda av något ”jag”, inte heller påverkar deras resultat något ”jag”. Vidare påvisar den att om det inte finns något ”jag”, kan vi inte tala om ”min egen”. Det är villfarelsen om ett jag som skapar lidande och hindrar eller stör sinnesjämvikt.
Sinnesjämvikt kommer sist och är höjdpunkten av de fyra upphöjda tillstånden. Men med detta menas inte att sinnesjämvikt är förnekande av allomfattande och ovillkorlig kärlek, medkänsla eller osjälvisk glädje, eller att de är underlägsna. För att kunna uppnå sinnesjämvikt måste man kunna känna kärlek för allt levande och att förstå att alla varelser färdas genom existensens kretslopp. Den vetskapen gör en människa stark, robust och stabil.
Paramitas
De sex ”paramitas” (fulländningar)
”Dana" (generositet)
”Shila” (etisk disciplin)
”Virya” (energisk strävan mot ett högre mål)
”Kshanti” (tålamod)
”Samadhi” (fulländad meditation)
”Prajna” (visdom)
Tomhet ”shunyata”
Begreppet tomhet är centralt inom buddhismen och består i insikten att allt är ömsesidigt beroende. Denna insikt fick med tiden ett eget namn: shunyata. Ordet kommer från sanskritordet för siffran noll – shunya. Att allting är tomhet betyder alltså att allt saknar egennatur.
Har en egen rubrik där jag har utvecklat begreppet mer.
Jöran Briding 2009